Jag öppnade mitt fönster för det var ett jävla liv
Som om hela gatan rycktes upp ur sömnen
Det ryktades att dom gått ut med nya direktiv
Tog på mig jackan och jag följde strömmen
Vid Bösebrückes gränsstation
Stod grindarna på glänt
Och bommen och all taggtråd var försvunnen
Vakterna såg ut att undra vad som hade hänt
En av dom såg jag rentav dra på munnen
Fanns inte mycket mer att göra än att följa med
Vi föstes liksom på utav varandra
Så var det första gången
Som jag gränsen överskred
Jag och cirka tjugotusen andra

På andra sidan var det mest en vanlig torsdagkväll
Folk titta upp från sina efterrätter
Sen märkte jag vad som kan tyckas va en bagatell:
Jag hade glömt kvar mina cigaretter!
Jag brukar vilja röka när jag känner mig nervös
Men ciggen låg väl där dom brukar ligga
Valutan i min ficka var ju plötsligt värdelös
Och det sista jag ville göra var att tigga
Jag visste inte om jag tilläts återvända alls
Eller om jag i så fall skulle fastna
Jag visste inte vart jag skulle vända mej nånstans
Bland tobakskioskers obekanta askar
Om någon hade frågat då, från västervriden press
Hur glad jag var för friheten och turen
Så hade jag nog svarat det blev bara massa stress
Det var mera ordning när vi hade muren
Mot natten fylldes alla krogar upp en efter en
Dom slutade att ta betalt för dricka
Folk dansade på muren och det var fantastiskt men
Jag kände ändå det var dags att sticka
Dom rökte och dom krökade, ja alla utom jag
Nog var min barndomsstad återförenad
Men jag skulle faktiskt upp
Och gå till jobbet nästa dag
Och jag hade aldrig nånsin vart försenad
Jag stämpla in på morgon, vi var två personer där
Jag och en montör som var från Kina
Han hade missat nyheterna för att han var här
Själv hade jag inte riktigt fattat mina

Dom stängde ner fabriken
Och så småningom min bank
Visst var jag glad att få utreserätten
Men sedan gick jag tio år som arbetslös och pank
Och hade inte råd med cigaretter