Du börjar komma tillbaka in i mina drömmar, tillbaka i mitt bröst. Jag ser ditt långa hår så nära, jag hör din läspande basröst. Det var två år sedan vi två sågs, sedan vi möttes. Jag antar att tid och rum försvann någonstans på vägen. Vem fan kan då förstå? Vem fan kan då förklara? Vem fan kan då berätta varför? Jag vill ha en sista timma med dig, en sista av allt. Vi åkte i ett ösregn på motorvägen och du frågade mig om jag kunde hålla ratten. Jag ser dig klart och tydligt, vart jag än står och vart jag än tittar. Samma gata, samma plats, samma allt betyder inget längre. Vem fan kan då förstå? Vem fan kan då förklara? Vem fan kan då berätta varför? Jag ser dig klart och tydligt, vart jag än står och vart jag än tittar. Samma gata, samma plats, samma allt betyder inget längre. Allting var förbestämt. Jag vägrar acceptera, jag vägrar vilja förstå. Du försvann från oss så fort och så plötsligt, jag tar ratten för dig i vilken storm som helst. Du satt ensam på en strand hundra mil bort ifrån civilisationen. Och med ett krafttag så reste du dig och kastade dig ut i det blå.
Ge mig tillbaks drömmar vi har.
Ge mig fem sista cykelturer i området, fem sista dopp i havet, fem sista stopp på vägen. Ge mig fem sista folkölsköp och fem sista snöbollskrig på parkeringen, fem sista allt. Ge mig en sista pårökt gitarrist, en sista gitarr i luften, en sista gitarr ner in i huvudet. Ge mig fem sista polisanmälningar för fem sista stölder av fem sista Buddhastatyer. En sista spelning, ett sista riff, ett sista solo och en sista Puckoflaska. En sista allt, fem sista allt. Den där dagen då jag sätter mig, då tiden runnit ut. Vem är jag då? Vem är du då? Då alla saker jag en gång skrattat åt istället blir saker som jag skrattar med till då. Jag vem fan är jag då? Ge mig tillbaks drömmar vi har. Våra sista dagar som barn sprang bort från oss. En sista allt, fem sista allt.