Horatius, poeten, var son Till en frigiven slav Blev vän med Maecenas och Augustus För längesen, sådär en tretti, förti år Före han som kom att kallas Kristus Fick en villa av Maecenas Strax nordost om Rom Stort hus, mycket mark Åtta slavar Som han delade sina kikärter Sitt utspädda vin med Gick i skogarna, drömmande Poetiska dagar Ibland måste han in till Rom För Maecenas skull Eller för att Kejsaren Ville höra några dikter Lyckan, sa Horatius, är att Bo på landet Men det finns åtaganden Det finns plikter Tänk dej för Innan du bestämmer dej för Att det är nära havet du vill bo Det blåser en del Huset skakar, färgen flagnar Från fasaden, snökanonerna river som klor Mörkret är svart som en Stryparhandske runt strupen Själen kan få svårt att få ro När den kastas än hit, än dit Mellan förtvivlan och hopp Tvivel och tro Ibland måste jag in till stan Åtaganden, plikter Men inte till min hemstad För många minnen där Det finns andra städer Andra gator, torg Ingen känner mej där Så jag försvinner där Jag trivs i fred och frihet I både kropp och själ Ingen kommer i min närhet Som stänger in och stjäl Solen och vinden Slog vad en gång Om vem som kunde få en man Att ta av sej överrocken Vinden tog i, men mannen svepte in sej Allt hårdare i överrocken Solens tur, och solen värmde Och mannen tog av sej överrocken