Det kostar på att hålla fred, Gud vet,
Men den som tigger mig att jag skall sjunga.
Och smickrar mig inför en almänhet,
Men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin
Med tvekan fattar jag det fyllda glaset.
Han skryter med att han betalt kalaset
Och kallar mig i bakryggen för ett svin.
Men jag har råd du gammle lurifax
Och Ni, min nådiga med allt ert pladder.
Se jag har råd att sjunga för er strax.
Med poesi besvarar jag ert sladder.
Med gudar dricker jag för edert väl
Och lockar fredens ängel ner i gruset.
Sen jag bevisat vem som tålde ruset
Och sagt er sanningen och frälst min själ.
För sanningen gör gott och det är sant,
Att om i detta land man bryter seden.
Och inte ständigt kacklar likadant,
Som alla andra kycklingar i reden.
Men går sin egen väg med stort besvär,
Förgäter fullheten för allt det sköna,
Då kacklar alltid någon gammal höna,
Om hur förfärligt lättsinnig man är.
Men kacklar ni imorgon just idag?
När jag har ordet vill jag hellre gala.
Kuckeliku mitt herrskap, till behag
För er har jag satt livet på det hala.
Tänk mer på glädjen än på gods och guld,
För något skall fördriva tråkigheten
Om ryktet då jag skall till evigheten,
Att jag har sjungit för att jag var full.
Jag står här ensam fast i lustigt lag.
Nåväl med rätt ty själv min väg jag väljer.
Och målet ser jag tydligt dag från dag.
Långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill,
En röst mig nås som hörs blott av poeter.
Jag glömmer därvid alla små förtreter
Och dricker stolt, min ädla sångmö till.