Jag beger mig till en gammal plats
Där ska jag skildra vad som hände vid stranden
Sakta glider båten ut från land, ågorna från den speglar sig,
Blir än mer flyktiga, den sväljs hel av vattnet
Längs med våra ryggar finns också trä
Det håller oss raka över skuldrorna, håller oss stolta
För stolta för att säga något, för stolta för att ens titta på varandra
För stolta för att säga något, för stolta för att ens titta på varandra
Men jag har varit här förut, minns du? Vid ett böljande hav
Nu tänder jag ljus, som vi tände båten
Jag tänder ett ljus, för det var det du var
Det tar lång tid innan vi inser att vi stirrar på något som sjunkit
Som lämnat, försvunnit
Och då inser vi, först då inser vi
Att det är bland oss som tjock, röd, luft
Som får oss att utan vidare, utan att skämmas
Andas ut
Hela idén om att du bara skulle vara du, att jag bara skulle vara jag,
Blir mer absurd för varje stund vi delar.
Fingrar sammanfläde, nerver slår i takt. Den tanken är betryggande
Tanken är betryggande
Jag kanske måste vara trasig
För att kunna dela med mig av mig
Jag kanske måste vara sönder
För att skära med skärvorna längs din ryggrad
Om vi nu är gjorda av 30 tusen stjärnor
Kan vi bara skapa meningen själva
Och om du hör min röst, vem du än är vill jag att du ska veta det här:
Du har en mening för mig, vår symbios över ljudvågor
Jag kan inte kan tacka dig nog,
Men jag kan försöka skänka dig samma mod
När förhänget har brustit
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Det sista världen ska se av mig är en knuten näve bland näckrosorna
Åh heliga dåre
Åh Buddha som berg
DET SISTA VÄRLDEN SKA SE
AV MIG