Herr Peder han gungar sig i kammaren in,
Han kammar och krusar sitt hår.
Så gungar han sig till sin kära fostermor,
Och frågar vilken död han skulle få.
Ja inte skall du ligga uppå sotö-sängen död,
Ej heller bliva slagen uti krig.
Men akta dig väl för böljorna de blå,
Att de ej må förkorta ditt liv.
Ja nog skall jag akta mig för böljorna de blå,
Att de ej må förkorta mitt liv.
Jag ska bygga mig ett skepp utav lättaste kork,
Med master av al-fiskens ben.
Men när de hade seglat uti fyrahundra dygn,
Då började skeppet till att slå.
Då bad å de alla till herren vår gud,
Att de någon hjälp skulle få.
Kaptenen som var en förståndige man,
Han talade förståndiga ord.
Han sade låt oss kasta guldtärningen ombord,
Så får vi se vem som största synden haver gjort.
Och första guldtärningen på sorgmodet rann,
För dessa de sjöfarande män.
Och lotten den föll på en Peder första gång,
Vår älskade konungason.
Och andra guldtärningen på sorgmodet rann,
För dessa de sjöfarande män.
Och lotten den föll på en Peder andra gång,
Vår älskade konungason.
Och tredje guldtärningen på sorgmodet rann,
För dessa de sjöfarande män.
Och lotten den föll på en Peder tredje gång,
Vår älskade konungason.
Ja nog är det jag som största synden haver gjort,
Bland dessa de sjöfarande män.
För kyrkor har jag krossat och kloster har jag bränt,
Små flickor har jag narrat och stjält.
Om någon utav eder skulle komma i land,
Och min fostermor hon frågar efter mig.
Så säg att jag bor uti främmande land,
Och där bor jag ljuvligt och gott.
Så tog de Herr Peder i hans ljusgula hår,
Och kastade honom överbord.
När Peder börjar sjunka börjar skeppet till att gå,
Allt över de böljorna de blå.