I fjärran nord, där ljuset bortom finna De stirrar sig blinda medan skörden förtvinar I kusten vi rivs mot saltad vind Och finner oss yra av glädjens svinn Gödda av skogens aldrig sinande ådra I forsar vi griper tag i fårad åra Och leds genom ständig mara Morgondagens kall Krönt av den skymningslåga brand Som i strama vindar trivas I Stilla Vemod Vandra Vi ska I Stilla Vemod Vandra Offervals dömd av den takt som skänkes an Vemod i sönderfall, påminna oss om allt som åderlåtas Dystert omfamnas vår norrskensbrand Hopplöshet i kargt vinterland Nattens väsen dras mot vår ve Att kväva det ljus vår själ avger Utan en chans att brinna rent Askan bär spåren ty det är för sent Mörkret dalar medans glöden gror Tyngden att bära blir allt för stor I Stilla Vemod Vandra I hopplöshetens band I Stilla Vemod Vandra I marans karga famn