Vi somnade lagom till slutet, Och plötsligt var domen förliden. Då allt var på nytt och förflutet Försvann all vår oro ur tiden. Nu sluts våra törstiga munnar, Som alltid var sträva som tistlar. Vi sjunker till bottnen av brunnar, Och formas till livets epistlar. Den drömske tog våra händer Och höll oss i järnhårda grepp. I bröstet brann längtans bränder Då vi äntrade bortgångens skepp. Som stenar stilla försjunkna I den evigt frodiga gläntan Förflyter vår livstid som drunkna I en tid utan ångest och väntan.