Mamma vaknade alltid först om åren. Tro för hopp och pappa så all och kvar. Brorsan skulle alltid sitta fram i bilen den lilla del av stolthet han hade kvar. Syrran nöjde sig med upp en och flera, men hon var bäst på solo och harmoni. Det var hon som lärde mig stå på benen, det där med kärlek återblir. Om jag var liten igen, skulle jag drömma mig bort från stormen, skulle drömma, drömma mig bort bort skärgården. Mitt barndomshem som nu räcker ändå ut mot det stora havet.