Jag minns dagen än idag Jag var fem å far å jag Stog och köa' lugnt och stilla vid Sibylla När en man i grönt å vitt Sa, "Föffan, ro hit pommes frites!" Han bar Hammarby-emblem och lukta' fylla Å han trängde sig förbi oss Men min pappa lät det va' Så jag sa, "Ska inte ni slåss?" Men då log min far och sa' "Nej, min son, bli aldrig arg på hammarbyare Kom ihåg att dom é folk som har det svårt Kom ihåg att våra vitvaror é nyare Å att deras kök é prångigare än vårt Alla mänskor' skulle bli en sån som tränger sig förbi Om dom tvingats leva i en lägenhet med vedspis i Så, min son, bli aldrig arg på hammarbyare Det é ingens fel att dom é sämre än vi" Nu har jag en tös på fem Å en kväll när vi gick hem Var det fest i våran port å så pass livat Att tre grönvit-klädda män Stog å pissade på den I rabatten låg min granne som dom knivat Å min tös berördes illa, riktigt fnös av klassförakt När jag mindes lugnt och stilla vad min pappa hade sagt "Nej, min son, bli aldrig arg på hammarbyare Kom ihåg att dom har bänkskivor av plast Ingen kräver konst utav lokalrevyare Eller att en trebent hund ska stå sitt kast Tänk dig själv så deformerad varje mänska' måste bli I en helt orenoverad kåk med Billy-hyllor i Så, min son, bli aldrig arg på hammarbyare Bättre boende så vore dom som vi" ♪ Men min dotter sa', "Men fy!" Så jag tog tag i hennes hår Å jag skaka' hennes huvud lite mer än pappor får "Du ger fan i att säga 'Fy!' till hammarbyare Du som fått en danskt designad armatur Dom behöver ingen näsvis usch-och fy, are Som ser ner på dom ifrån sin gyllne' bur Ingen väljer själv att bli en hammarbyare Det var möblerna som gjorde dom till djur