Från busshållplatsen till hennes dörr ska du inte springa mer Det finns inget sätt längre som du kan nå henne Över E4-bron i blåsten och det känns som Varje regndroppe är lite hårdare Alla minnen jagar dig, alla spöken i varje gata är svåra att komma undan När solen är borta bakom taken, På andra sidan älven När hon stänger ögonen Inom annans armar, så vet du att det är Så långt tills morgonen kommer Tills klumpen i magen är borta Tills du kan glömma henne Du säger att nu har du förstått Aldrig igen ska du släppa ned garden Du älskade henne men nu har hon knäckt dig Och även om du inte vill att hon ska se dig så här tar du omvägar Omvägar där du vet att hon går När du följer strålkastarljusen genom fönstret När du vänder dig om och hon inte ligger där bredvid dig längre Så vet du att det är