Från en klippspets bland de höga bergen såg jag en igenombrustna skyn. Trötta kämpar kom med slitna biblar, Trädde fram inför min häpna syn. Och de trädde fram i ljus och skugga Genom tidens dis och ökensand. Varje anlete med allvar stämplat Såg så trosvisst upp mot löftets land. Några av dem gräto bittra tårar Andra sjöngo högt av idel fröjd Någon, tröttad av den långa färden, såg mot jorden under korset böjd. Men jag såg en hand, jag såg den ofta, genomborrad var den, stänkt med blod, röra vid de trötta, lyfta korsen, Skänka kraft och inge himmelskt mod Mellan mörka fjäll i okänt fjärran rusade så hemskt en nattsvart flod. Dit drog skaran i den dystra skymning med ett heligt överjordiskt mod. Natten bredde sina djupa skuggor. Dunkelt pilgrimsskaran sist jag såg. Stod vid randen av den mörka floden. Aningsfullt sågs speja i dess våg. Från en klippspets bland de höga bergen såg jag upp igenom brustna skyn. Hela pilgrimsskaran var i himmlen! Vilket under för min häpna syn! Ingen ängels tunga mäktar tolka p+å ett jordiskt språk vad syn jag såg. Himlens lovsång sjöngs av milljoner! Mäktigt liksom havets (?)!