Dagar blir till veckor, månader och år.
Tiden är en plåga och den läker inga sår.
Vart, vart tog du hän,
Min älskade vän, vart tog du hän.
Jag sitter här än
Och grubblar på frågor jag inte kan förstå.
Svaren är likt önskningar jag aldrig kommer få.
Varför du aldrig kom hem,
Min älskade vän, Du kom ju aldrig hem igen.
Jag vandrade hemmåt genom en grönskande lund.
Där dimmorna samlades i skymningens stund.
Jag hörde fiolspel när jag närmade mig byn.
Men där i en glänta var den märkligaste syn.
En älva som dansar så vacker och fri.
Hon nynnar på toner till den skönaste melodi.
Vid skogstjärnens strand stod det en främmande man.
Och med fiol i sin hand, han med trolldom mig band.
För när strömkarlen spelar sin förtollande sång.
De sällaste toner som hörts någon gång.
Att dansa med älvorna blir som ett tvång.
Tills jag mist mitt förstånd
Tills du mist ditt förstånd
Men när gryningen nalkas får jag vila tillslut.
Fiolen har tystnat och dansen tagit slut.
Och strömkarlen drar mig nu ner i sitt djup.
Där jag blir fri, jag blir fri.
Från älvornas dans.
Dagar blev till veckor, månader och år.
Tiden var en plåga och den läkte inga sår.
Du satt där så ensam i talgdankens sken.
Och med kniven i näven du skar upp din ven.
Jag försökte förgäves att nå dig i din dröm.
Och berätta om mitt öde men du fick ju ingen sömn.
Att vid skogstjärnens strand stod det en främmande man.
Och med fiol i sin hand, han med trolldom mig band.
För när strömkarlen spelar sin förtollande sång.
De sällaste toner som hörts någon gång.
Att dansa med älvorna blir som ett tvång.
Tills jag mist mitt förstånd
Tills du mist ditt förstånd
Men när gryningen nalkas får jag vila tillslut.
Fiolen har tystnat och dansen tagit slut.
Och strömkarlen drar mig nu ner i sitt djup.
Där jag blir fri, jag blir fri.
Från älvornas dans.
Dessa trollbundna toner som lockar till dans.
När dom väl fått sitt grepp har du inte en chans.
Så när strömkarlen spelar sin vackra melodi.
Då gör du nog bäst i att raskt gå förbi.