När skymningen så småningom sig sänkte Kom ludna småkryp fram på alla håll De hade bleka nattögon som blänkte Och viskade: "Där går ett ensamt troll Ett ensamt stackars knytt som går och tror Att han är mycket stark och mycket stor" Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop Och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop Men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: "Nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra Jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag För hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag! "