Då jag såg en fågel falla likt en eld som brann Vid alla slut en låga blott i djupet han försvann Jag bär hans kropp i mina händer, hans smärta i mitt ord I ensam grav vid vallmofält förenas han med jord I blida stunder och mörkret tränger in Det ögonblick av fridfullhet, det aldrig bliva mitt I mitt minne skall jag bära hans levnadsglada sång Ur vinterns dvala springer hopp om grönskans återgång Hans viloplats ska klinga som en sorgsen stämma klar En blomsterkrans på stenen tronar leder till hans grav I blida stunder och mörkret tränger in Det ögonblick av frid, det aldrig bliva mitt Stunder av stillhet, ifrån bäckar och från skog De stillar mina strömmar, de fyller mig med ro