Gråt faller från en sprucken himmel
Vinden ylar i sorg
Mot den fuktiga hällen av sten
Har han kollapsat med tyngd i själen sin
I vånda utan ände den tröstlöse dränks
Blir tomhet dess frände
Och sin mö av själsänka till hoppet sig tar
Skogen har tappat sin färg
Som om livet självt sköljs bort av skuren
Mellan grå stammar och tät barr
Där hans desperation fastnar
Ligger uppgivenheten på lur
Minnet av henne inpräntar ett täcken på hjärtat
En smärta som når bortom graven
En vilja att tala med de döda
En önskan att se henne igen
Sökande stillhet
En smärta som når bortom graven
En vilja att tala med de döda
En önskan att se henne igen
Sökande stillhet
I vånda utan ände den tröstlöse dränks
Blir tomhet dess frände
I vånda utan ände den tröstlöse dränks
Blir tomhet dess frände
Och sin mö av själsänka till hoppet sig tar (Beslutet han tar)
Den fördärvande sorgbundenheten lämnar en ensam kvar