En gammal gråblekt man Hänger stilla i vindomsusat träd Skräckens tron med bortglömda rötter Inget bröd, inget vatten Blott snaran som knarrande vajar Sargad av tid, av ålderdom Stirrar ned i djupet På Grinnfaxi han far Längs bron över Gjölls vatten Möter Modgunns fördrunknande blick Hågens boning blir till sten Han skådar in i tomhet In i de förgångnas rike Fram red den gamle Till Hels höga hus han kom Och österut mot valans grav Slagen av regn, dränkt i dagg Död var hon länge Betvingad av den hängdes galder Till den tunga färden Ur underjord höres likord Hon sjunger om väsen från bortom Som allt röjer undan, Till Ragnarök komma Domen över allt Här finns intet heligt Karg och vindblekt ödemark Gammal man lever ej mer I ulvbestens gap han föll Hänger stilla bland trädets bruna löv Sargad av tid, av ålderdom Sitt öde i djupet han såg Bottenlöst