I maekret jag vandrar Under manbelyst himmel Med vindarna jag dansar Genom sorgens kalla rike Af maekret, af kylan Livets ljus fraes I vinter griftens glans Af hatet, af vreden Ljuset blev dräpt I dagens faerintade slut En kall frusen mark Breder ut sig under mig Aever fältet in i djupa skogen Ur dimman fran slottet En maerk ruggig skugga Tar mig genom sinnets lasta port Skenet fran solen bränner, Aldrig mer I draemmens tanke jag färdas Och ser, Evighetens avgrund aeppnas I fullmanens dystra sken