Kraftlösa strupar viskar i vanmakt, lovprisar rovdjurets bittra klagosång.
Håll ut, håll ut en sekund blott en minut, där vargarna flockas lovas fri lejd ut.
Hand i hand i ett sista andetag, ty lien den skördar såväl natt så som dag.
Stå ut, stå ut blott ett liv, till tidens slut, där gravmaskar krälar leder vägen snart ut.
Roddarens gravsång ekar tunglös i stormen, piskad av trohet till olycksbröders skrå.
Ro på, ro på så långt du kan förmå, där fyrbålen flammar finns en ny väg att gå.
Järnskodda händer slår ned i förakt, mot barnalösa mödrars snyftande klagokör.
Hugg ned, hugg ned och bjud oss till slakt, grip hårt om det stål som gett dig din makt.
Requiem aeternam dona eis domine.
Förgängligt ditt kött.
Förgängligt solens sken.
Dödsrunan ristad i vittrande sten.
När himlen är bränd, till aska, till koll.
När ordet är tomt, blott vind, blott luft.
När herren är död, så tyst, så stum.
När bergen är grus, blott damm, blott stoff.
Requiem aeternam dona eis domine.
Förgängligt ditt kött, blott aska, blott kol.
Förgängligt solens sken, blott vind, blott luft.
Dödsrunan ristad, så tyst, så stum, i vittrande sten, blott damm och stoff.
Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv.
Allt blod är nu spillt allt hopp är förbi.