Vi slog oss ner ett stenkast från ett skogsbryn
Där Billy kunde spana ut mot havet
Ingen kunde riktigt tolka hans uppsyn
Men vi förstod ändå att han var glad
Vi hade bröd och hemgjort vin som skulle räcka natten lång
Vi satt och räknade stjärnfall alla på en gång
Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud
Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud
Vi satt och såg hur hav och himmel gungade
Vi satt och delade med oss av vår visdom
Och Billy hade ordet på sin tunga
Det enda ord som fanns var Isabell
Vi höll oss tätt tillsammans på vårt gamla slitna fält
Någon samlade drivved och gjorde upp en eld
Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud
Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud
Vilka vågors brus och suset av röster
Blandades med röken från vår brasa
Och Billy satt och spanade mot öster
Efter morgonljus och Isabelle
Plötsligt var det inget kvar av vår stora, fina eld
Någon vänlig själ tog fram en flaska muskatell
Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud
Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud
Där satt Jane och John och lillla Li från Tofta
Och Jonathan, en bonddräng från Skanör
Och där satt Sam och Sonja i en och samma kofta
Där satt Billy men var var Isabell?
Jag och Jenny tog varann i hand, började långsamt gå
Klättrade upp för berget, så långt vi kunde gå
Och vi sjöng en sång för mörkret, vi sjöng en sång för Gud
Och våra pulsar slog i takt, vilket underbart ljud