Låset klickade äntligen till, och dörren öppnades inåt
Junker väste ett varningens ord, och kastade sedan in nåt
Vi slängde oss alla ner på marken utan något gnäll
Trots att vi höll för en hördes sen en smäll
Junker repade eld på en sticka, dragen mot ett plån
Han kastade in den brinnande stickan, sen sprang vi därifrån
Det var Junker, jag och Göran Persson
Vi sprang och sprang och stod till slut på en kulle utanför staden
Jag ville vila mig en stund, jag hade ont i vaden
Junker sa att det gick bra om vi inge pratade strunt
Sen tände vi varsin cigarett och kupade handen runt
Åtminstone tio män där hälften hade en påk
Rusade fram och ställde sig runt oss, nu skulle det bli bråk
Det var Junker, jag och Göran Persson
Slaget pågick minst en timme och dom var på tok för många
Vi stred med tio tigrars styrka, dom tog oss ändå till fånga
Dom förde iväg oss ner för gatan, som låg öde denna kväll
Sen låste dom in oss i mörkret, i en unken källarcell
Dörren var ordentligt låst och väggarna var av sten
Då plockade Junker fram en sak som var gömd i hans gren
Det var Junker, jag och Göran Persson
Föremålet var av svart metall kallades för dyrk
Junker sa att den en gång hade tillhört Atatürk
Längst fram på verktyget satt en liksom en nål
Junker började rota med det i dörrens nyckelhål
Han vände och vred i låsets mekanism
Så höll han på i flera timmar, full av optimism
Det var Junker, jag och Göran Persson