Det var Kristi himmelfärd, snön låg kvar trots våren.
Jag var ute o lekte med bröderna Holm.
Vi kom från Svarta havet, passerade Bosporen,
På en å, i utkanten av Tidaholm.
Börje Holm var äldst, två år äldre än Sören.
Han tuggade tobak o var kapten ombord.
Han spottade i vattnet, från sin plats i fören.
Det var alldeles tyst, ingen sa ett ord.
Jag stog längst bak på flotten, i den blåa anoraken.
Det blev kallt o fuktigt när regnet strilade ner.
Det fanns en katt ombord, med ett halsband om nacken.
Den var bra att ha, för en katt hör mycket mer.
Vi angjorde land, o tog med den svarta katten.
Det hotade att blåsa upp till storm.
Börje hade vässat en käpp, o fyllt en hink med vatten.
När jag plötsligt fick syn på två män i arméns uniform.
Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,
Båda två, bröderna Holm.
Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,
Båda två, bröderna Holm.
Jag såg dom nere vid vattenbrynet, jag stod gömd bakom en gran.
Jag var den ende som såg dom komma dit.
Dom hade vars ett skjutvapen o siktade på en svan,
Som var brandgul om fötter o näbb, i övrigt vit.
Den ene hade mörkbrun hy, som om han kom från Indien.
Han såg ut som om nånting i näsan var till besvär.
Den andre var kraftigt byggd, hade kolven intill kinden,
O han spände långsamt hanen på sitt gevär.
Plötsligt nös den mörke, o tappade sin mössa.
Han böjde sig ner för o ta den, men föll omkull.
Då stötte han till den andre, som tappade sin bössa.
O jag minns att jag blev glad för svanens skull.
Bössan föll i vattnet, o naturligvis blev den blöt.
Dom tog bössan o mössan med sig, o gav sig av.
Sen föll den första droppen, o jag tittade upp o beslöt,
Att fälla upp kapuschongen o gå tillbaks.
Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,
Båda två, bröderna Holm.
Dom föddes på Hökensås, men bodde i Tidaholm,
Båda två, bröderna Holm.