Nu skall jag framsjunga en visa om mig Som kommer att väcka förstämning hos dig Den börjar med kärlek i berg och i dal Och slutar med våldsdåd och rutten moral ♪ Där växte i dalen två blommor en dag Den ena var vacker, den andra var jag Den tredje i fjärde vi lysning tog ut Den femte i sjätte tog kärleken slut Vi byggde en hydda på alptoppens snö Där skulle vi leva, där skulle vi dö Åtminstone jag, detta framstod med skräck När jag blivit utlåst fem nätter i sträck Var morgon hon peka' mot alpernas topp Och sade: "Ack, Fingal, vill du kila opp Dit ej några mänskliga fötter kan nå Och plocka en alpros åt mig, eller två?" Det verkade misstänkt att hon ville va Så ensam i hyddan vareviga da' Så i stället för att leta blommor i snön Jag stanna' bak hyddan och speja i lönn Då slank genom dörren en Sankt Bernardshund Och efter slank Sankt Bernhard själv om en stund Där satt de och hångla' och drack Eau de Vie Och jycken med kaggen om halsen slog i ♪ Då sprängde jag alphyddan med dynamit Det ekade länge och doftade sprit Sen grät jag en tår under stjärnornas tak Ty visst var det synd på sån prima konják Moralen i visan är kort och burdus Låt bli att på alptoppar bygga dit hus! Förlita dig ej vid systemleverans På helgon, ej heller på ombud med svans!