Vi stod på min balkong En vanlig lördagskväll Folköl, musik och vänligt ret Plötsligt snett över oss: En liten himlakropp Karin skrek: jävlar, en komet! Hon sa: gu vilken tur Att vi stod här just nu, Men det får en att tänka på Hur liten man är ändå Den svävar runt i rymden, Drar in universums doft Vad tror ni? Hur luktar mörk materia och stoft? Allt vi tror är viktigt spelar ingen roll ändå Allt vi gör som skulle verka dumt snett uppifrån Larsa sa: Karin, rymden luktar ingenting Inget som människan kan ta in Jonte sa: fan va tur, man slipper va en astronaut Flyta runt, va rädd och äta flytande mat Men jag var tyst, Min blick låg kvar på skyn Antar att jag tänkte på Hur liten man är ändå Jag svävar runt i rymden, jag hör Vintergatans sång Tystnaden är ljud som spelar hela natten lång Allt jag tror är viktigt spelar ingen roll ändå! Alla mina demoner hade verkat små sett uppifrån! Karin sa: vi går in, nu börjar det bli kallt Jonte och Larsa hängde på Men jag stod kvar på min balkong Och var en del av allt Kören sjunger Vintergatans sång