Jag läkte där på stranden Hundra promenader, hundra timmar mig för alltid Visste inget om imorrn bah att jag behövde klippa banden Höll mig nära hjärtat vissa stunder tror jag fann det Det var oktober och oranget Bara idioter spara dom minnena Men jag leta efter ljuset där jag visste ljus fanns Ska aldrig sjunka sådär djupt igen alls Nä, men är det inte vackert Att återupptäcka livet just där där man förlagt det Sluta söka meningen med andra Hålla sig själv riktigt hårt i handen Jag trodde mitt hjärta följt med i raset Två år i sträck, jag var full och apatisk Men jag kanske underskatta styrkan, luften från havet Styrkan är att släppa taget Hon höll i hela spelet Jag litade på hjärtat men betala med mitt eget Det är svårt att överlista livet när det står bredvid Och att ångra sig är strängt förbjudet Fråga vem som helst som levt det Jag ska inte lita på nån alls Så länge löftet inte finns på kontrakt Vet att det där inte alls är sant Men det skönare att överdriva än att inte känna alls Yes, jag har testat båda Men det finns nånting så våldsamt i att gråta utan tårar Att skrika utan att förmå och vråla Ljuga om alltihop, sen fylla på och skåla Lägg dig nånstans där du ser himmelen Slut inte ögonen förrän Förrn du på riktigt har sett hela den Och sen bah, släpp taget