Det bodde en bonde vid sjöastrand
Det bläser kallt, kallt vädfer ifrån sjön
Han hade två döttrar och fagra voro de
Det bläser kallt, kallt väder ifråan sjön
Den äldsta var svart som den svartaste jord
Den yngsta var vit som den klaraste sol
Å kära min syster du hjälpe mig iland
Och dig vill jag giva min kära fästeman
Din fästeman honom får jag väl ändå
Men aldrig ska du mer på guds gröna jord gå
Där bodde en spelman invid denna strand
Han såg ut på vattnet där liket det sam
På stranden skön jungfrun hon uppkastad var
Han gör utav henne en harpa så rar
Så förde han harpan till systerens gård
Där bröllopet ståndar med lust och med ståt
Det första slag som på harpan ljöd
Den druden hon låg uti brudsängen död