Jag minnes uti världen
En flicka som var grann
Med ett fagerligt ansikte som brann
Hennes kinder voro röda
Hennes ögon voro blå
Såsom uppå duvorna de små
Jag gick mig ut en afton
Det var en sommarkväll
Nedåt lunden med min lilla mamsell
Små fåglarne de kvittrade
Så härligt uti lund
I den stilla och ljuva aftonstund
Och Näktergalen spelade
Uti en annan dal
Med en darrande stämma och en röst
Han spelte blott en stämma
Min maka har jag mist
Ack hur sorgligt den lilla fågeln sjöng
Jag stannade och hörde
På lilla fågelns sång
Till dess tårarne på mina kinder rann
Hur ledsamt är det icke
Jag minnes vid mig själv
Att vara ensam och hava ingen vän
Nu har jag kurat över
Nu har jag strävat fram
Och nu vilar jag i min väninnas famn
Nu får väl folket språka
Ja säga vad dom vill
Ty nu hörer du mitt unga hjärta till