En gång när jag gick vägen fram då mötade jag hin onde
För upp sudidu suridn sei, då mötade jag hin onde
Og fan sa får jag själen din så kunde du fånga mitt bälte
För upp sudidu suridn sei, så kunde du fånga mitt bälte
Så jag gav fan själen min och fångade så hans bälte
För upp sudidu suridn sei, och fångade så hans bälte
Det var en söndagsmorgonstund jag skulle till kyrkan rida
För upp sudidu suridn sei, jag skulle till kyrkan rida
Då satt jag på mig bältet mitt det glimma som solen vida
För upp sudidu suridn sei, det glimma som solen vida
Ånär jag kom i kyrkan in där voro båd gamla och unga
För upp sudidu suridn sei, där voro båd gamla och unga
Å när de bältet mitt fick se dom glömde bort läsa å sjunga
För upp sudidu suridn sei, dom glömde bort läsa å sjunga
Prästen stod för altardisk han skulle på knäna falla
För upp sudidu suridn sei, han skulle på knäna falla
Men när han bältet mitt fick se, han glömde bort Gud och alla
För upp sudidu suridn sei, han glömde bort Gud och alla
De var en måndagsmorgonstund jag kom i så galna tankar
För upp sudidu suridn sei, jag kom i så galna tankar
Då bytte jag bort bältet mitt emot et par slarviga vantar
För upp sudidu suridn sei, emot et par slarviga vantar