Det är inte särskilt synd om mig, jag har det ganska bra Jag har mat och bidrag ifrån CSN Och man får vara glad att man har fått en lägenhet Trots att ångest ligger tjock inuti den För bakom min välpolerade ytfasad Har jag en existensiell och elak kris Och det verkar inte som om den vill lösa sig, Den har liksom vuxit fast på något vis Så vad gör man med sin käckhet Om den plötsligen tar slut När man uppfostrats att bli Fröken Normal? Tvätta håret, borsta skorna, sköta om och reda ut Vara duktig, stark, pålitlig, fräsch och smal Jag är rädd att inte veta Vem jag är och vad jag vill Och jag är rädd att frågan inte har något svar Jag är rädd för att bli sittande med Volvo, man och barn Men lika rädd för att bli lämnad ensam kvar Och vilken chef vill ha en hypokondrisk underställd Som sjukanmäler sig på detta vis: "Förlåt men jag tror inte jag kan komma idag För jag har en existensiell och elak kris"? Så vad gör man med sin rädsla Om man inte får vara rädd? När ens egna blivit mammas ideal? När man ligger ensam, misslyckad och gråter i sin bädd? När man inte alls vill vara Fröken Normal? Jag mår illa när det är mycket folk på spårvagnen, Får kliva av ibland och gå tillbaka hem Jag mår illa när jag kommer hem till min lägenhet Av all ensamhet som bor inuti den Och jag vill proppa i mig hela Jävla kakan på en gång Men får en existensiell och elak kris För bredvid mig står Fröken Normal och skriker "Halt! Den som spar, han har!" Som någon annan jävla levnadspolis Så vad gör man med sitt huvud när det fylls utav en röst Som orsakar så svåra samvetskval? Hur tar man död på något som är rotat i en själv? Hur tar man död på Fröken Normal?