Jag kände dig aldrig, Elias
Fast vi föddes i samma trakt
Men efter vad folk
Har berättat och sagt
Så vet jag ändå vem du var
Och jag har tänkt på dig ofta, Elias
När jag varit vid farfars grav
Men, det har aldrig förr blivit av
Att jag har dröjt mig kvar
Men idag har jag tankar att tänka
Idag har jag trötta ben
Så idag vill jag gärna få bänka mig här
För att vila en stund vid din sten
Ja här ligger du nu, Elias
Bland andra levnadsöden
Som levt en stund
Mellan födseln och döden
Det liv som förde er hit
Och vad fick du för liv, Elias
Varför blev ditt liv som det blev
Och jag läser på stenen, orden hon skrev
Som sedan höggs in i granit:
"Det känns som om sol gått ner"
"Som om allt blivt mörkt och kallt"
"När dina ögon ej stråla mer"
"Elias mitt hopp, mitt allt"
Du föddes nitton, Elias
Den tjuguåttonde maj
Samma år som fördraget
Skrevs på i Versailles
Och det första kriget tog slut
Och det var nog av kärlek, Elias
Hon ville dig säkert väl
Hon ville bespara din barnasjäl
Att se världen som den såg ut
Så från morronen och till kvällen
Höll hon dig mätt och varm
I kökssoffan, under fårskinnsfällen
Och sjöng dig till sömns på sin arm
Och aldrig ett ont ord, Elias
Din värld var ett renskurat kök
Och aldrig, släppte hon in besök
Ifrån fulheten där utanför
Och det sägs om din pappa, Elias
Att han slet ont för din skull
Men fick sova i stallet
När han var full
Eller trött och på dåligt humör
Vem vill inte se den man älskar
Leva sitt liv utan skuld
Vem vill inte ge den man älskar
Tankar av renaste guld
Du slapp depressionen, Elias
Och när spanska kriget bröt ut
Då låg du i kökssoffan, som förut
Under din fårskinnsfäll
Ja, du var tjugu år då, Elias
Trettinie när Polen föll
Och det sägs att hon satt där
I soffan och höll
Dig hårt då, din sista kväll
Och det sägs att hon smekte din panna
Då när du somnade in
Att hon kände ditt hjärta stanna
Att hon gömde din blick i sin
Ja, jag kände dig aldrig, Elias
Fast vi föddes i samma trakt
Men efter vad folk
Har berättat och sagt
Så vet jag ändå vem du var
Och det händer ibland, Elias
När jag har mina svarta stunder
Att jag önskar din fäll
Att få gömma mig under
I väntan på bättre dar
Och jag önskar att nån ville skänka
En kärlek så klar och ren
Ja, ibland har man tankar att tänka
Ibland har man trötta ben