En, två, tre, tre
♪
Vi hade lämnat vår bil så där en sju åtta mil
Upp efter vägen som går emellan Töre o Gällivare
Rustad till tänderna med hinkar i händerna
Och påsar i fickorna och konten på ryggen
Bar det av ifrån vägen och jag tänjde på stegen
För där borta i fjärran fanns en lovande glänta
Och det svikta i knäna där jag gick mellan träna
Det var då som jag hörde hur hon ropade:
"Vänta!"
"Här finns det bär!"
"Stanna nu!"
Sa min fru och börja plocka här och där
Av det lilla som där fanns
Sen!
Lilla vän!
Svara jag:
"Men vi ska väl ändå söka lite än"
"Om det finns nån annan stans"
Och sedan så småningom så gav hon efter och kom
Och jag tog täten och liksom bana väg i terrängen
Över myr och morän och moras bar det hän och jag gick först
Och min fru hon kom bakefter på slängen
Och då såg jag en sänka där jag väl kunde tänka
Mig att tuvorna skulle ge belöning med ränta
Och jag for som en älg emellan björksly och sälg
Det var då som jag hörde hur hon ropade:
"Vänta!"
"Här finns det bär!"
"Stanna nu!"
Sa min fru och börja plocka här och där
Av det lilla som där fanns
Sen!
Lilla vän!
Svara jag:
"Men vi ska väl ändå söka lite än"
"Om det finns nån annan stans"
Men jag lyckades locka henne att sluta plocka
Och gå vidare för jag sa man kan aldrig veta
Vad som finns längre bort i fall man går alltför kort
Och inte hittar ju man nånting om man inte vill leta
Och en sann visionär är väl inte den som begär
Att alla segrar han vinner alltid är lättförtjänta
Men med vilja av stål strävar han mot sitt mål
Och det var då som jag hörde hur hon ropade:
"Vänta!"
"Här finns det bär!"
"Stanna nu!"
Sa min fru och börja plocka här och där
Av det lilla som där fanns
Sen!
Lilla vän!
Svara jag:
"Men vi ska väl ändå söka lite än"
"Om det finns nån annan stans"
Men som jag satt där och glodde hur hon gneta och gnodde
Runt mellan lingonen som växte helt solo
Ja då såg jag mitt liv i ett nytt perspektiv
Och jag förstod Mao-Tse-Tung, Karl Marx och Marco Polo
Och alla andra personer med stora visioner
Även Reefat El-Sayed med sitt Fermenta
Såg väl himmelen skymta medan alla förkrympta
Förgrämda förskräckt stod och ropade:
"Vänta!"
Ja vi är några få som jämt tvingas gå
Med orons igelkott i våra sargade bröst
Och i stiglöst land går vi väl vilse ibland
När vi söker oss fram emot ropandets röst
Men dom flesta dom gnetar och sliter och stretar
Förnöjsamt och lämnar väl aldrig sin glänta
Men när skymningen faller och fäller sitt galler
Ja då står dom där inne och ropar sitt:
"Vänta!"
"Men varsch har han nu fari'"
"Ture"
"Märta"
"Ture"
"Märta!"
"Ture!"
"Märta!"