Bönhuset var gammalt och alldeles för stort
Eller snarare, församlingen för liten
Syndarna var många
Ändå var det som förgjort
Den dan Gud Fader skulle stå där vid sin pärleport
Då skulle knappast nån från byn få komma in
Pastor Lennart Hansson
Han var en olycklig person
Han kände sig så gammal, trött och sliten
Han trodde att han nästan
Trodde sig ha tappat tron
Visst längta han till himlen
Men mer till sin pension
Till Salusand och sommarstugan sin
Pastorn tog till sist
Den lilla tro han hade kvar
Och bad om råd och hjälp
Ifrån Gud Fader
Först hände det väl ingenting
Men efter fjorton dar
Med bussen 11.25
Så kom ett bönesvar
I form utav en ung evangelist
Så till nästa bönemöte
Hade pastorn, glad o rörd
På affischen formulerat dessa rader:
"Först predikar pastor Hansson om bönen som blir hörd"
"Och sedan innan kaffet, så får vi ett vittnesbörd"
"Och sång med Robertino Rosenkvist"
Det var fjorton stycken själar
Nästa gång i hans kapell
Det var dubbelt fler
Än förr det brukat vara
Pastor Lennart Hansson
Han var salig han var säll
Han var ingen Tomas Tvivlare
När han tala denna kväll
Utan mer en predikant och en profet
Och han noterade med glädje
En tydlig dominans
Utav unga kvinnor i sin nya skara
Och han såg på deras kinder
En rosig färgnyans
Han såg i deras ögon
En lyster och en glans
Och en längtan efter nåd och salighet
Och efter sin förkunnelse sa pastorn:
"Så till sist hälsar vi välkommen hit vår nye broder"
Allas blickar riktades mot Robertino Rosenkvist
Och där stod han
Som ett vackert motbevis till Antikrist
En Guds gåva till alla dom som tror
Och han börja först berätta
Om det namnet som han bar
Hur en gång i Rom
Hans unga moder
Blivit djupt förälskad
I Robertinos far
Hur sen hon reste hem
Men han var tvungen att bli kvar
För att sköta om sin gamla sjuka mor
Sen berätta han om saknad
Svek och gråt, och sorg och tröst
Och om sin tid som missionär
I fjärran länder
Orden var som balsam
I vart sargat kvinnobröst
Och när sen han börja sjunga
Var det med gudomlig röst
Om en stad där alla gator är av guld
Och sen sjöng han om sin längtan
Dit där rosor aldrig dör
Sen drömde han om solljusa stränder
Ja, rösten var som honung
Den var som skirat smör
Och sångerna var löften
Om ett land där ovanför
Där det inte fanns
Nån sorg och ingen skuld
Och för varje bönemöte
Var det fler och fler som kom
Först väninnor
Sen väninnornas väninnor
Nästan inga karlar
Men sen kom även dom
Och snart var det så fullt
Att många måste vända om
Så Robertino börja göra hembesök
Först med lånad cykel
Åkte han från gård till gård
Och skänkte själafrid till bygdens kvinnor
Och sen låna Pastor Hansson
Honom sin Opel Rekord
Så runt hela kommunen
Kunde han ge själavård
Till kvinnorna i kammare och kök
Och han gav dom sin välsignelse
Men även möjlighet
Att skänka pengar till hednamissionen
Hur mycket han fick in
Är det väll bara Gud som vet
Men han skulle belöna deras generositet
Tusenfallt i himlen ovan där
Robertino reste
Lika hastigt som han kom
Många systrar tog farväl på busstationen
Han hade fått en kallelse
Där Gud bett honom om
Att åka ner till Afrika
Och frälsa alla dom
Hedningar som fanns
Som missionär
Ja, bönhuset är gammalt
Och förfaller där det står
Och inte finns det
Längre nån församling
Men väckelsen har ändå
Lämnat positiva spår
Det finns en massa ungdomar
Med mörkt och lockigt hår
Som brister ut i vacker sång ibland
Och Pastor Lennart Hansson
Ja, han levde sen tillfreds
Med livet som en pigg
Och lycklig gamling
Kanske finns det bönesvar
På alla bönerna som beds
Han satt där i sin hammock
När han dog
Och askan spreds
I himmelriket hans i Salusand