Om man lever i en ankdamm och är fullständigt till freds
Tror man snart att gölen är en ocean
Då blir näckrosen en urskog och man själv en mänskilghet
Och på varje fråga har man själv ett svar
Och allt bortom horisonten känns skrämmande och fel
Som ett onaturligt, obegerpligt spel
Då blundar man och jäser av självbelåtenhet
Och dumheten blir snart ens religion
Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg
Tre flugskitar i utkanten av världen
Och bedömmer och förkastar, på krogar och i kök
Och avgör vad som har och saknar värde
Där vet man mer om Kina, Peru och USA
Än de töntar vet som lever där var dag
Man behöver inte fråga dem själva hur det är
Och man behöver verken läsa eller resa
Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök
Som smakar som om mamma hade gjort dem
Eller som att på cafèer i Paris betälla sill
Och om de tvekar peka tinningen emot dem
Som att hålla Bajen före en sketen pyramid
Och en schottis före Beethovens mystik
Då blir man sån som tysken är i Norditalien
Och då får man all den kärlek man förtjänar
"Ja, kärleken är vacker, det är människan som är ful"
Som Wennerberg säger när han är på örat
Ska man skylla på systemet eller kanske på sig själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?
Men den som bara blundar är inte riktigt blind
Även om det vore satan så bekvämt
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi
Får man kanske gå och titta sig i spegeln
Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går
Och svänger sina liar ner i dalen
De arbetar med kroppen under solens vita klot
För gamlingarna, kvinnorna och barnen
I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting
Vilket värde vill jag sätta på mig själv?
Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur
Får jag nog se till att va en smula ödmjuk!