Den blomsterprydda gondolen gled
Ut över Älsborgets böljor ned
Det var så hämskt i den mörka natt
En flicka skön vid rodret satt
Kring pannan bar hon en lagerkrans
Beprydd av stjärnornas milda glans
Hon sjöng om vännen så ljuv och kär
Som uppå Älsborg fängslad är
Och Herman hörde den stämma klar
Som genom järnbeslagna fönster far
Hallå, han ropar, min sångarvän
Nog kännar jag din röst igen
Jag haver mördat et barn för dig
Du kunde väl ha förlåtit mig
Men kärleken den är lika stor
Hos fången som på Älvsborg bor
Men stormen ryter och åskan går
Och böljorna emot Älfsborg slår
Det blixtar till och fången såg
Sin sångarvän i böljan blå
Att sitta innesperrad i bur
Så klagar fången, jag arma djur
Min Sigrids öde jag dela må
Min grav skall bliva böljan blå
Sän skall jag så som en vårdnad gå
Ibland det vilda skärig grå
Min Sigrid ut i et annat land
Jag trycka skal din trogna hand
Och fången sän uppå Älvsborg satt
Til dess han rymde der i från en natt
Och störta sig ut i böljan blå
För att sin Sigrid åter få