En rallare, en rallare til Skövde ort han kom
Han fria till en flicka fin, Cecilia hette hon
Hennes tankar var frimodiga, hennes hjärta sto i brann
Alt när hon sto och talade alt vi den rallarmann
Den rallaren, den rallaren av fingren drog en ring
Tag den du skön Cecilia tills at du bliver min
Jag vil giva dig mitt hjärta, jag vil giva dig min famn
Om du med mig vil knyta det ljuva kärleksband
Tro aldrig at jag knyter et kärleksband med dig
Ty du är ju en rallare och jag en jungfru fin
Nej bort med sånna tanka, nej bort med sånt begär
Tro aldrig at jag håller en rallare så kär
Den rallaren, den rallaren han reser bort sin kos
Han reser bot til fjärran land från sin utvalda ros
Han tänker på Cecilia som svarat honom nej
Han bad om hennes hjärta ut i en kärleks väg
När sju år varo gågna, förgågna rundt omkring
Da faller skön Cecilia i febersjukdom inn
Den sjukdommen var blandad med kärlek och stor sorg
Därföre at hun svarade den vackra rallar nej
Cecilia blev döder och lagder upp på bår
Av gossar ble hon buren i gravens stilla bo
Alt ut i denna boning ja ut i denne grav
Där vilar skön Cecilia den för jag älskad har
Men hör ni flickor alla åt er jag säga må
Tag mot en gosses anbud när det bjudas på
Låt aldrig någåt högmot i edran hjärtan bo
I gravens stilla boning där finnes alltid ro