Mossbeluben hydda står vid Heklas fot
Höga granar skydda den mot stormens hot
Men där inna sorgsna minne, livet storm en ros bröt av
Än på strand vi finne kors på Idas grav
Alfred skön, som våren drog til fjärran land
Blek med rina håren, Ida grät på strand
Gå at strida glöm ej Ida, hennes ömhet, hennes tro
Sorgligt skall hon bida återkomstens ro
Året slöt sin bana tvenne gånger om
Saknad blev en vana ingen Alfred kom
Van att lida, stackars Ida dolde smärtan för sin far
Kraft at ensam strida än dess hjärta har
Endå dotterens smärta tär den gamles bröst
Snart hans fadershjärta skyndar att ge tröst
Sörg ej Ida till din sida snart jag Alfred återför
Blott för dig jag vida bort en valfart gör
Ida gick vid stranden lik en enslig hamn
Ristade i sanden mången älskat namn
Morgondimman, middagstimman suckaende hon andas där
Månens bleka strimma finner henne här
Skyhögt böljan svallar över havets bryn
Åskan rysligt knallar blixten delar skyn
Skepp förstöres, nödrop höres vraken slungas emot strand
Och av vågen föres mången frälst i land
Av förtvivlan slagen Ida såg sin far
Redan skumt för dagen gubbens öga var
Snart försluten är minuten, döden redan ventar mig
Alfreds tro är bruten han har svikit dig
Nu sin hand han lade i sin dotters hand
Ett farväl han sade gick til fridens land
Döden svingar, mörka vingar nu et hemskt ett smärtsomt ljud
Samma ängel bringer Idas själ til Gud