En rallare, en rallare til Skövde ort han kom Han fria till en flicka fin, Cecilia hette hon Hennes tankar var frimodiga, hennes hjärta sto i brann Alt när hon sto och talade alt vi den rallarmann Den rallaren, den rallaren av fingren drog en ring Tag den du skön Cecilia tills at du bliver min Jag vil giva dig mitt hjärta, jag vil giva dig min famn Om du med mig vil knyta det ljuva kärleksband Tro aldrig at jag knyter et kärleksband med dig Ty du är ju en rallare och jag en jungfru fin Nej bort med sånna tanka, nej bort med sånt begär Tro aldrig at jag håller en rallare så kär Den rallaren, den rallaren han reser bort sin kos Han reser bot til fjärran land från sin utvalda ros Han tänker på Cecilia som svarat honom nej Han bad om hennes hjärta ut i en kärleks väg När sju år varo gågna, förgågna rundt omkring Da faller skön Cecilia i febersjukdom inn Den sjukdommen var blandad med kärlek och stor sorg Därföre at hun svarade den vackra rallar nej Cecilia blev döder och lagder upp på bår Av gossar ble hon buren i gravens stilla bo Alt ut i denna boning ja ut i denne grav Där vilar skön Cecilia den för jag älskad har Men hör ni flickor alla åt er jag säga må Tag mot en gosses anbud när det bjudas på Låt aldrig någåt högmot i edran hjärtan bo I gravens stilla boning där finnes alltid ro