En sjöman ifrån Sverige, han for sig till fjärran land På skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand Hans namn var Fritiof Andersson, han var så glad i håg När Ann-Charlott med förlig vind på blåa böljan låg Med last av plank och bräder och tändstickor och stål Och Buenos Aires det var resans mål Att gå i Buenos Aires och spela gentleman Jo, det är ett nöje för en ung sjöman Men farorna de lura ej blott på böljan blå Men akten er i sjömän för kreolskorna de små Och hören, vad som hände vår Fritiof Andersson En afton på Paseo de Colon I dörren till ett hus där man spelte mandolin Och där man dansa tango och drack vin Där stod en senorita, men Fritiof Andersson Han hade aldrig sett nånting som var så skönt som hon Hon sade käckt: Diceme, es tu nombre rubion? Han svarade: Mitt namn är Andersson Han såg på hennes ögon och hennes svarta hår Och hennes lilla rosenröda mun Och hennes vita tänder och hennes bruna arm Och hennes smala händer och hennes höga barm Och sen tog Fritiof Andersson den flickan i famn Så gör en sjöman när han går iland Men Ann-Charlott har lossat och ligger segelklar Besättningen blir kallad upp på däck Är alle man ombord eller fattas någon än? Så ryter nu kaptenen och räknar sina män Men Andersson var borta och han kom ej igen Till sjöss gick Ann-Charlott, adjöss med den Men viljen i nu veta var den sjömannen han var När Ann-Charlott hon låg där segelklar? Jo, allt inunder golvet, uti det samma hus Där han med senoritan hade levt i sus och dus Där satt han i mörkret uti en källare Och undra var han lagt sin portmonnä Men luckan uti golvet den öppnades till slut Och Fritiof Andersson fick komma ut Där stod två långa negrer och Fritiof frågade Var innerst i in i helsike är min portmonnä? De skakade på huvena och ville draga kniv Då tänkte han: Här blir ett tidsfördriv! Då drar han av sig tröjan, så gör en svensk sjöman Och slåss med den som bråka vill i land Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog Den ene mitt i skallen så han hickade och dog Då kommer en polis och han säger: Det är nog! Ja, svarte Andersson, det slaget tog! Och över blå Atlanten går briggen Ann-Charlott För fulla segel i passadens vind Men bakom höga murar uti ett fängelse Där sitter Fritiof Andersson, som mist sin portmonnä I dörren till ett hus där man hör musik och sång Står flickan på Paseo de Colon