En sjöman ifrån Sverige, han for sig till fjärran land
På skeppet Ann-Charlott från Hellviksstrand
Hans namn var Fritiof Andersson, han var så glad i håg
När Ann-Charlott med förlig vind på blåa böljan låg
Med last av plank och bräder och tändstickor och stål
Och Buenos Aires det var resans mål
Att gå i Buenos Aires och spela gentleman
Jo, det är ett nöje för en ung sjöman
Men farorna de lura ej blott på böljan blå
Men akten er i sjömän för kreolskorna de små
Och hören, vad som hände vår Fritiof Andersson
En afton på Paseo de Colon
I dörren till ett hus där man spelte mandolin
Och där man dansa tango och drack vin
Där stod en senorita, men Fritiof Andersson
Han hade aldrig sett nånting som var så skönt som hon
Hon sade käckt: Diceme, es tu nombre rubion?
Han svarade: Mitt namn är Andersson
Han såg på hennes ögon och hennes svarta hår
Och hennes lilla rosenröda mun
Och hennes vita tänder och hennes bruna arm
Och hennes smala händer och hennes höga barm
Och sen tog Fritiof Andersson den flickan i famn
Så gör en sjöman när han går iland
Men Ann-Charlott har lossat och ligger segelklar
Besättningen blir kallad upp på däck
Är alle man ombord eller fattas någon än?
Så ryter nu kaptenen och räknar sina män
Men Andersson var borta och han kom ej igen
Till sjöss gick Ann-Charlott, adjöss med den
Men viljen i nu veta var den sjömannen han var
När Ann-Charlott hon låg där segelklar?
Jo, allt inunder golvet, uti det samma hus
Där han med senoritan hade levt i sus och dus
Där satt han i mörkret uti en källare
Och undra var han lagt sin portmonnä
Men luckan uti golvet den öppnades till slut
Och Fritiof Andersson fick komma ut
Där stod två långa negrer och Fritiof frågade
Var innerst i in i helsike är min portmonnä?
De skakade på huvena och ville draga kniv
Då tänkte han: Här blir ett tidsfördriv!
Då drar han av sig tröjan, så gör en svensk sjöman
Och slåss med den som bråka vill i land
Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog
Den ene mitt i skallen så han hickade och dog
Då kommer en polis och han säger: Det är nog!
Ja, svarte Andersson, det slaget tog!
Och över blå Atlanten går briggen Ann-Charlott
För fulla segel i passadens vind
Men bakom höga murar uti ett fängelse
Där sitter Fritiof Andersson, som mist sin portmonnä
I dörren till ett hus där man hör musik och sång
Står flickan på Paseo de Colon