Se på mig, vad jag blev, ett i raden utav misstag En sån som jag blir aldrig älskad och fri från samhällets struptag Härdad av betongens hårdhet där jag sover på min asfaltsbädd Jag bönar, ber och hoppas innerligt varje natt att slippa somna rädd För döden är min enda vän Och gatan är mitt enda hem I mörkret i din trappuppgång finner jag min värme Med alla droger i min kropp känns slutet ännu närmre Jag sover lätt, aldrig bra och saknar alltid drömmen Jag hoppas varje jävla natt att jag dör i sömnen