Han kom som främling till en ö
En ö vid Norde Strömmar
Där minnet av en skärgårdsmö
Som skymtat i hans drömmar
Drog honom till en trädgårdsgrind
I samma blida västanvind
Som han sett smeka hennes hår
När hon var sjutton år
Här, blandt ek och oxelträn
Som än mot stormar strida
Min vildrosmö från Bohuslän
Har blömmat vid min sida
Han tänkte stilla - sextio år
Snart gått sen dess, nu återstår
Att ödmjukt öppna hennes grind
Och varligt stiga in
Och dörren gick! Nu stod hon där
En Törnrosa, en sägen!
Har tidens hjul stått stilla här
Han mumlade förlägen
Där stod hon som i flydda dar
Med pannan lugn, med blicken klar
Densamma Karin sjutton år
Med sjövind i sitt hår
Då reser sig ur stugans hörn
En gammal grånad kvinna
Stig in, stig in, kom inom dörrn
Till byn kan du snart hinna!
Stig in, min vän från unga år!
Du ser, att tidens hjul det går!
Och som ett hån slår vårens vind
Emot en vissen kind
Det blåser samma vind i dag
Som sjöng i våra ekar
När vi var unga, du och jag
Och lekte samma lekar!
Just när du kom här vid vår dörr
Jag märkte vinden sjöng som förr
På avstånd har jag följt din stig
Och bett till Gud för dig
Här ser du nu mitt minsta gull
Ja, jag är farmor vorden
Och det är blott för lillans skull
Att jag ej lagts i jorden
Den västanvinden du, han drar!
Han tog vår son när han blev far till
Henne där och för hennes mor
Blev sorgen alltför stor
Säg ingenting, kyss endast fromt
Vår lilla Karins panna!
Så blir här inne mindre tomt
Trots att du ej får stanna
Kyss detta barnbarn av vår dröm!
När jag gått bort bliv lika öm
Mot henne då, som förr mot mig!
Ty jag har älskat dig