Det var en gång en flicka som hette Josefin Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin Symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-maskin Hon hade och en fästman som hette Jonatan Jona-tan-tan-tan, Jona-Jona-Jonatan Och han var inte fager, men hon var likadan Likadan-dan-dan, lika-lika-likadan Han ägade en skuta, som uppå böljan for Böljan for for for, uppå blåa böljan for Den hade han fått ärva utav sin gamla mor Gamla mor mor mor, gamla mormors mormors mor Han skrivade ett brev till sin kära Josefin Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin Och bjöd 'na upp på skutan med hennes symaskin Symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-maskin Och när de hade seglat uppå den blåa sjö Blåa sjö sjö sjö, blåa blåa blåa sjö De stötte mot en klippa invid den gröna ö Gröna ö ö ö, gröna gröna gröna ö Och Jonatan han sade: "Jag tror vi sitter fast" Sitter fast fast fast, sitter sitter sitter fast Jag tror vi måste slänga en del av vår ballast Vår ballast-last-last, vår ba-la-la-la-la-last Så slängde han ballasten och det var symaskin' Symaskin-skin-skin, syma-ma-ma-ma-maskin Och efter den så slängde han sin kära Josefin Josefin-fin-fin, Jose-Jose-Josefin