Hej jag heter Julian, jag bor mitt under dig.
Vi har flyttat hit från London, du kanske har sett mig.
Jag bor här ensam med min mamma, på två rum och kök.
Blåtiran runt ögat fick jag när jag spillde ut min mjölk.
Här står ett barn, i ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre, och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ibland så ser jag Julian i vita bergens park, han ser ut som alla andra men jag kan hans fall.
För varje natt så hör jag hur han gråter utan tröst, medan hans mamma super skallen utan vett och utan sans.
Här står ett barn, i ett rum fullt av minnen.
Där varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre, och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja jag vet vad jag ska göra.
Nu står han här mitt framför mig och sträcker ut sin hand.
Han säger pleace forgive me, i don't know when to turn to.
Jag säger välkommen in kom sätt dig här och tar fram telefon, och när han somnat still i soffan slår jag 112.
Han är ett barn, i ett rum fullt av minnen.
För varje slag han fått har byggt upp hans ensamhet.
Här står ett barn med ett trasigt inre, och när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Ja när jag blundar ser jag att det barnet liknar mig.
Nu kanske jag får sova, nu har jag gjort vad jag kan.
Det är en Guda gåva att få somna in, tryggt.