Jag vet en gammal kittel, Belägen i Hnitbergens dunkel Ingen man dess upphov minns Kvasirs blod, Suttungs mjöd, Ingen dess hemlighet vet Ingen man dess upphov minns Bortom ändlösa skogar i utmark så kärv Där ekar sanning i ovansklig tystnad För den som förmår att lystna till ofödda tankars tomrum Den som förmår att känna sitt själv Dithän har min långa färd lett mig Längs stigar som blivit till snår, längs vägar som aldrig fanns Men borna djupt inom, den natt då jag hörde ett kall Från ingenstans En osynlig stjärna på grådyster himmel, En idelig eld som aldrig brann Där ekar sanning i stormande extas, skaldekällans gåtfulla skatt Jag blickade ner i guldkarets djup och såg mitt själv i dess spegling Hänförd av urblodets trollmakt - Lögr Óðreris Jag vet vad som slumrar I dess mörka djup...